Hatten är, som Björn tidigare konstaterat, the final frontier. För även om det kan se otvunget ut på andra blir intrycket av sig själv i hatt alltid skevt. Det känns manierat, utvecklingsstört, eller bådadera.
Men den svarta slokhatten i filt ihop med öppen väst över skrynklig skjorta och utomhusmanshatten (även känd som fiskarmössa) i bomull till i princip vad som helst är två möjliga alternativ.
Till min vecka i fjällen – långt från kritiska, eller oförstående, blickar – har jag tagit steget över gränsen och köpt en vandringshatt från Fjällräven. Den har vitt brette och mönstrat band och kan inte bäras i tätort. Men kanske fungerar den som tillvänjningsexemplar och inkörsport till något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar