Finland nästa, tillbaks om två veckor.

Bob Dylan – North country blues

Levon Helm – The mountain

Taylor Deupree – Northern

Nu drar jag till Lappland. Vi hörs.

Nordamerikansk mockasintradition

Wisconsin-företaget Russell Moccasin har gjort skor åt jägare och utomhusmänniskor i 110 år. De syr kängorna för hand, specialgjorda för varje kunds fötter, om man vill (det går att välja stapelvaror också). Till en början, kring förra sekelskiftet, levererade man till delstatens skogshuggningsindustri men modellerna har utökats och specialiserats. Att vandra på höglandet i, att gå på safari i, att jaga fågel i.

Kategorier som "Stalking & tracking boots", "Grand slam sheep hunter" och "Premium bird shooters", som är deras signumboot, ramar in användningsområdena. Det tar veckor att producera ett par Russell-mocs, och de håller i evighet. Åtminstone vill jag tro det; jag har lätt att falla för den lite naivt oproffsiga sajtens copy. Ett par är förstås oumbärliga här i stan till hösten.

Kungen av Nepal, pres. Eisenhower, pres. Bush d.ä., Harrison Ford och Robert Redford är eller var kunder. Precis som Ross Seyfried, "shooting editor" på tidningen Guns & Ammo, som tydligen är mer än nöjd med sitt par. Som jag ser det finns ingen anledning att ställa sig utanför det gänget vad gäller skoval.

Favoriter, Russell.

Laramie rough out Oneida tracker, Oneida moc.

Lite längre österut, i Massachusetts, gör familjeföretaget Arrow Moccasin handgjorda mockasiner sedan femtio år. De är väsentligt billigare och har också en rad bra modeller, även om de som helhet drar mer mot den indianska designen – faktiska mockasiner – än vad jag kanske vill sporta på tunnelbanan. Och med ursprunget och autenticiteten kommer ett ytterligare men, för deras enkla lädersulor lämpar sig rimligtvis rätt dåligt i höstsverige. Arrow erbjuder dock en dubbelsula för en tilläggssumma men vad det faktiskt innebär är svårt att uppskatta. I torrt väder känns de i alla fall, också, som ett smärre måste.

Favoriter, Arrow.

Two eye tie moc, Lace boot.

Pricken över i

Hatten är, som Björn tidigare konstaterat, the final frontier. För även om det kan se otvunget ut på andra blir intrycket av sig själv i hatt alltid skevt. Det känns manierat, utvecklingsstört, eller bådadera.

Men den svarta slokhatten i filt ihop med öppen väst över skrynklig skjorta och utomhusmanshatten (även känd som fiskarmössa) i bomull till i princip vad som helst är två möjliga alternativ.

Till min vecka i fjällen – långt från kritiska, eller oförstående, blickar – har jag tagit steget över gränsen och köpt en vandringshatt från Fjällräven. Den har vitt brette och mönstrat band och kan inte bäras i tätort. Men kanske fungerar den som tillvänjningsexemplar och inkörsport till något annat.

Innerstadsblå

Mot city.

Engineered Garments
Carhartt
Birkenstock

Badplatsbeige

Mot klipporna: Loden Dager, Dockers, Sebago.

NN07

Varje gång jag är på Åhléns, vilket i och för sig inte är särskilt ofta, går jag bort till NN07:s hängare och bläddrar. De gör något slags enkel kustpreppy med bredrandigt och skrynkligt i naturmaterial. Inget att gå i taket över. Långt från allt är bra, men de har en del som jag tycker är ganska intressant.

På sin hemsida förklarar de hur världen är utan gränser och att vi måste bry oss om den, och livet. Bry oss om värden. Det är hippieaktigt och lite suddigt men inbegriper den sympatiska idén om det trendlösa, om kläder som inte bara tål tvätt utan som tjänar på det. Tidlöst, naturligt, och så vidare.

Min chansning är att det är ett svenskt företag men det framgår inte. Eftersom de ju är utan gränser. No Nationality 07.

Vad det, hur som helst, hittills har handlat om är amerikanskt inspirerade sport- och fritidskläder. Och jag tänker mig att deras målgrupp är yngre och mer Café-modemedveten än den som, säg, Boomerang och Gant riktar sig mot. Mer uppvikta-chinos-killen i Västerås än brunbrända och lite överviktiga båtfarsan på västkusten, liksom. Det intrycket förstärks efter en genomögning av butikerna som säljer märket. Det är Stuk och Jupiter och någon landsortskedja som heter Stil, och så vidare. Samtidigt är det förstås basplaggen utan de lätt JC-mässiga detaljerna som är de bästa.

Höstens finaste plagg är de som ligger längst från utbildad och vattenkammad. Bland annat varianter på den kraglösa drängskjortan och en rad stickade ulltröjor med sjalkrage att bli Skagen-fiskare i. Dessutom levererar de den gråa rundhalsade sweatshirten som jag har så svårt att hitta ett bra exemplar av.

Lite Take Ivy inspirerat, men med Levis orange tab jeansshorts istället för nåt mer chinosliknande. Vet inte varför jag ser så zombifierad ut, men å andra sidan, varför inte?

hatt
boomerang
levis
timberland

DIY

Skjortan var en gång i tiden en simpel och tråkig H&M skjorta av standard western-snitt, men med hjälp av min sköna böna Ilona bytte jag ut alla snap-knappar mot udda metallknappar. Vidare tog jag bort bröstfickorna, och "lappade" med tyg från ett par Levis, och sydde fast dessa (dåligt) för hand. Det ojämna och taffliga bidrar till charmen tycker jag.

Fontän – Early morning

Vatten och bröd... och ägg

I veckan har jag blivit Dagens-full två gånger på Einars balkong, så i kväll är jag hemma medan övriga är ute. Här är middagen: ett Roslagsbröd med en röra på mosat ägg, citron, färskost, dill, salt och peppar. Vatten till det. Det blev samma till lunch. I dag har jag ätit sex ägg.

Skogen

Kerstin Ekman – Herrarna i skogen, Johannes Ekman – Skogen i vårt inre

Det går nästan inte att tänka sig något mer obehagligt än hård blåst i barrträdkronor. Det förstod ju David Lynch när han gjorde "Twin Peaks", lika väl som jag. Och även när det är lugnt finns en mörk och domedagsmässig kvalitet bland gran och tall. Döden. Lövskogen känns ljusare, rikare på liv, och inte alls lika hotfull.

Två relativt nyutkomna essäsamlingar om skogen väcker mitt intresse. Den gryende och tilltagande naturromantiken behöver näras. Och kunskapsluckor fyllas.

En glad skjorta

Premiär för skjortan som köptes under ruggig höst 07. Den är lite i kortaste laget i kroppen, men den glada applikationen gör det värt det. Vid inköp tyckte jag den vibbade lite Kapital, men i det här sammanhanget blev det mer gay.

Esbjörn Svenssons Trio – From Gagarin's point of view

Det är Nirvana efter Kurt Cobain, Joy Division efter Ian Curtis, The Doors efter Jim Morrison. Jag vet. Dessutom har jag redan postat en E.S.T.-låt.

Men vad ska man göra?

Det här är något av det vackraste jag har hört. Och jag har lyssnat på den i princip varje dag i en månad. Ögonen fuktas varje gång. På cykeln upp till Söder. På väg till jobbet. På en vilsam promenad. Full i soffan. Över allt.

Det finns en fantastiskt fin livetolkning också. Men den är ännu bättre på skiva, tycker jag. Lite mer precis.

Sommartider.. hey.

Outdoors

I detalj.

Cykel Birkastan – Nackareservatet: 45 min
Cykel Nackareservatet – Birkastan: 50 min

Amerikansk rock med mycket körer i iPoden både på vägen dit och hem: Ja
Ljudet avstängt i skogen: Ja

Skogsvandring: 120 min

Matsäckspaus i glänta: Ja
Lunchsmörgås: Kokt skivat ägg, kokt skivad potatis, rökt lax, alfalfagroddar, ruccola, citronskiva i halvor, färskost, dill

Outfit: Lands' End, Carhartt, L.L. Bean
Skavsår på fotknölen: Ja
Skjortan kring höfterna efter en stund: Ja

Dennis Wilson – Time

Frasen I love you måste vara den mest vanligt förekommande på hela "Pacific ocean blue". Men ingenstans sägs det mer innerligt än här. Det är vackert.

Avishai Cohen – Smash

Funkig israelisk jazz lagom till helgen och fredagsdrajan.

Böljan blå

Mobil uppdatering från Öregrundsskärgård. En kall och regning sommar ger resa med Ålandsfärjan (medelvikt för resenärerna, oavsett kön = 90 kg).

hatt
åhlens scarf
levis jacka
dickies jeans
timberland skor

Toumani Diabaté – Elyne road

Det måste vara såhär det låter i himmelen.

Med posten: L.L. mocs

Ett par nya (lätt begagnade) bruna mockasiner. Förträffligt gubbiga och Patagoniamanliga.

Jag tänker mig dem i ihop med tvättade 501:or och en grå sweatshirt över rutig button down. Och gärna jeansjacka.

Patagoniamannen

Karin Eder-Ekman skriver om Bruce Springsteens hegemoniska heteromanstil – alltså den som jag sportade igår när jag lagade och åt pasta – på Aftonbladets kultursida.

Den svenska versionen av bossens stil kallar hon Patagoniamannen: "den skötsamme lägre medelklassman vars funktionalitetsbehov och frihetstörst manifesteras genom prassliga vindtygsjackor och mobilhölster. Patagoniamannen är inte nödvändigtvis friluftsintresserad, men hans kläder är tillverkade för att upprätthålla skenet av en sådan livsstil: naturnära, handlingskraftig och lite smygmacho."

Är det oss hon pratar om? Jag menar, Björn äger flertalet Patagoniaplagg. Jag funderar på det.

"Trist bara att sexet faller bort i en sån här transnationell överföring. Clas Ohlson-lookens friluftsmässiga framtoning till trots – så värst djurisk är den inte."

Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på Radiosportens pefyramusik i väntan på att de ska återuppta sändningarna från den avbrutna, mycket spännande Wimbledon-finalen. Sen ska jag tvätta vita t-shirts.

Skärgården

Det är roligt.

Graham Nash – Chicago

The Dr. Dre of den vita 70-talsrocken.

Lördag kväll

Jag började varva om första säsongen av "The Sopranos" för någon dag sedan. Det är faktiskt första gången jag ser vissa avsnitt eftersom jag inte följde det på tv från början. Och eftersom internet inte var vad det är.

Jag minns att det kallades "den mest beroendeframkallande serien sen Twin Peaks". Sen kom den att kallas mycket mer än så. Beroendeframkallande är den onekligen.

På fler än ett sätt. Dels måste jag förstås plöja vidare i tvåan snarast möjligt, det gäller bara att hooka med en dealer, för jag har den inte, och får inte plats. Och dels sitter jag om nätterna, när jag jobbar och tittar, och retas och kittlas av allt gott de drar i sig.

Biscott', mozzarell', breasol', capicol'. Madone! Och då äter jag inte ens kött.

I kväll gjorde jag i alla fall så gott jag kunde, när alla andra hade sitt för sig. Tog promenaden via Karlbergs slott, över bron till Hornsberg och längs koloniområdet bort till Fridhemsplan och handlade. Hem och fräsa lök och koka sås och klippa pasta och ta en öl och ett glas vin.

Sen åt jag. Och lyssnade på Morricone.


Canneloni, salt, Montepulciano d'Abruzzo

Kaffe, grappa

Heterosexuella kläder: Levis 501, vit t-shirt

20/6.66 jazz funk greats

Dexter Wansel – Theme from the planets

George Duke – Tontos

Lonnie Liston Smith – Desert nights

Med posten: rugbytröja

Perfekt passform och allt det där. Men det är "dry cleaning only", märkte jag. Vad himla jobbigt.

Det är skinn på armbågarna och något slags kopparfärgad metalltråd (koppartråd?) i emblemet på vänster bröst. Fint, men det minskar onekligen funktionaliteten i funktionsplagget.

Kanske ska man hålla sig till de märken som gör faktiska funkisplagg istället för de som kopierar dem? Tror det.

Låt form följa funktion!

That old time religion

Det finns flera skäl till att se "Carnivàle" som börjar visas på SVT på lördag. Ett är att den är en lika given sommarserie som "Twin peaks" var när den repriserades på 3:an de regniga lovmånaderna 2000. Drömskt och oförståeligt, och med en biblisk dimension adderad till de kryptiska sägen. Lågintensivt spännande, liksom.

Men ett annat skäl är förstås kläderna. När jag såg serien nyligen väcktes ett starkt begär efter att få ha kängor, vida jeans och farfarströja. Och Twin Peaks-dvärgen Michael J. Anderson ("Learned the strange skill of talking backwards while attending a school for exceptional children"!), eller "Samson", är inte mindre än skitsnygg i sina lager på lager av koftor, kavajer och halsdukar.