There were mountains

Det var några veckor sedan, det kanske är passé. Men på allmän begäran lämnar jag nu en rapport från bergen.


Evigheten

Rutten dag ett gick först uppåt genom skogen, sen flackt över kalfjället, och över hårt strömmande forsar där vattnet stod till knäna och där stenarna var oljigt hala. Efter ett par timmar insåg vi att vi gått fel och navigerade off track över myren som från höjden där vi stod såg ut som evigheten. Jag har aldrig tidigare känt mig så outdoors, i vid mening, som när vi korsade den. Men samtidigt heller aldrig så svag och nedbruten. "Det måste ha varit så här Tomas Brolin kände sig en bit in i öppningsmatchen mot Kamerun i USA-VM för fjorton år sedan", tänkte jag. Huvet ville men kroppen och pumpen, eller hjärtat då, som dom säger, lydde inte. Det som sett ovanifrån var episkt som ett Tolkien-äventyr var ett helvete av värme och fötter decimeter ner i sank lera. "Om det är såhär det ska vara kommer jag inte att orka en dag till", tänkte jag och funderade på att dö. Jag hade valt att gå i mina LL Bean-boots. Utan sockor – som ju tillverkaren rekommenderar att spara en mån för – är de lite för stora och jag fick ganska snart rejäla skavsår på fotknölarna där skoskinnet veckar sig. Efter ett dåligt forsvad under slutet av den knappa tremilaetappen, där whatever-känslorna började komma, hade jag dessutom fått in mängder med vatten i stövlarna vilket gjorde ont värre. I fortsättningen skulle jag istället gå i ett par gamla vandringsskor från Clark's, vilket blev lyckat. Den första dagens finaste insikt var att bruset i bakgrunden inte var bilar på en motorväg utan dånande forsar. Det var alltid något.


Tröttheten

Dagen därpå hajkade vi lugnt ner under trädgränsen och bort till ett arkipelaglandskap, kokade kaffe över öppen eld och gjorde några korta och misslyckade försök att meta upp fisk. Det var vackert. Brant ner och brant upp förbi ormbunkar, krumma fjällbjörkar och övrig växtlighet jag inte har en aning om namnet på.


Bergen

Kafferasten

Fjällräven, Cottonfield, Dockers, Clark's

En bergsbestigning efter det. Via gröna slänter och snötäckta passager, uppför det bruna berget med klippblock och mindre stenar som gnisslade under fötterna. Växtligheten avtog sånär som det tunna lagret mossa, som fick de få vita stenarna att se ut som persiska godisbitar med pistasch. På 1500 meter bajsade jag för första gången utomhus sedan sent 80-tal i en toalettlösning jag tillverkade av några stenblock. Det var en lätt surrealistisk upplevelse att sitta där, se ut över fjällen och tänka på livet. Nere på platt mark igen – efter att vi gjort slalomåttor på en tjugo-trettio meters snövägg – vilade vi vid ett vattenfall när ett tjockt moln med Lost-molnskvaliteter drog in mellan två berg. Vi bestämde oss för att gå in i dimman och titta en stund på glaciären och det gröna, klara isvattnet. Till vänster stod en renflock och betade och stack efter en stund iväg på led nedåt dalen. Miljöerna skiftade under dagen mellan hur jag föreställer mig att det ser ut på Irland och i Afghanistan/på månen, och mellan westernfilmsscenerier och "Sagan om ringen"-vidder.


Svetten på ryggen

Utsikten från toaletten

Molnet

Glaciären

Nästa dag förflyttade vi oss från base camp mot nästa tältplats. En flack marsch genom ett bergspass, med bruna toppar tornande på båda sidor och många smala vattenfall längs väggarna att ta vatten från. Mot kvällen hittade vi en rätt spektakulär gräsbeklädd platå strax över skogen att slå upp tält och äta nudlar med pastasås på. Maten i bergen är generellt ett rätt sorgligt kapitel, mycket pulver. Ändå är kokt vitt ris med ostsås och kidneybönor i solnedgången kvällen innan en av årets hittills största smakupplevelser. När jag gick ut för att pissa i gryningen denna sista natt var himlen helt klar men ett band av feta moln låg i trädtopparna en bit nedanför. Konturerna i omgivningen var skarpare än någonsin och jag gick och lade mig igen. Under promenaden den sista dagen hittade vi en handfull hjortron.



Passet

Tälten

Bäcken och dalen

Hjortronet

Det var, för att sammanfatta, fint att under en knapp vecka fokusera tankarna på det helt konkreta: vad ont det gör, vad varmt det är; var finns vatten att dricka, hur hårt strömmar det i forsen och var är bästa stället att ta sig över? Och den där oironiska och oförställda, djupt sentimentala känslan: vad vackert allt är.