Rodriguez – Crucify your mind
Rokia Traoré – Dunia
Det är inte så ofta jag går och hör livemusik överhuvudtaget men under veckan såg jag hela tre spelningar. Det borde ha blivit fyra.
I tisdags den 80-årige Doudou N'Diaye Rose från Senegal i spöregnet på kulturfestivalens GAT-scen, där han i först en gulgrön och sedan en rosablå sidendräkt med midjeband dirigerade 14 slagverkare mellan muller, försiktiga rytmer och vad vi i Sverige brukar kalla "ett jävla sväng". Framför scenen stod världsmusikwhiggers med paraplyer och hurrade till, bland annat, något jag uppfattade som "il Allah".
På torsdagen Kings Of Convenience bland tonåringarna på det surrealistiska Ung08-området. Och sedan spontant vidare till ett fullpackat Mosebacke och den för mig tidigare helt okände Sixto Diaz Rodriguez från Detroit. Klädd helt i svart, i löst sittande linne, smokingbyxor uppdragna till max och en hög hatt han justerade brettet på mellan varje låt, spelade han fin bluesig folkrock med flera likheter med, typ, Dylan. Men de breda leendena och den totala uppbackningen från publiken hade förstås också att göra med hans fascinerande livsberättelse. I skarven mellan 60- och 70-tal spelade han in två skivor, sålde en dryg handfull och lade ner musiken för att börja knega istället. 30 år senare upptäckte att han var en av Sydafrikas största artister och plockade upp rocken igen. Man måste gilla en bra historia.
I fredags hade jag lösa planer på att se malinesiska Rokia Traoré men valde att bli gratisfull i en klädbutik istället. Ett val jag kan ångra lite i efterhand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar