I fredags hade dokumentärfilmen Hälsningar från skogen biopremiär. Samtidigt fanns den tillgänglig att streama via Plattform Produktion (som producerat filmen) och Headweb. De tre första minuterna är bara att klicka igång. Därefter måste man beställa en kod för att fortsätta. Via sms, tjugo spänn. Då får man köra filmen som man vill under 24 timmar.
Jag minns en tid, det kanske var i mitten av 90-talet, då det kostade femtio kronor att hyra en vhs-kassett på uppsalaförortens enda Statoil. Där hade man att välja mellan ett tio-tjugotal topplistefilmer, som gått på svensk bio för ett halvår sedan, och ytterligare något hundratal äldre filmer uppdelade i kategorier som action, komedi och porr.
Så under en tidig vårkväll då vintern återkom i snöstorm kändes detta, kanske mer än någonsin, som ett riktigt och helt nödvändigt steg i hur film distribueras till sin publik.
Själva filmen då. Det finns en fantastisk, outtalad eller lågmäld humor i Mikel Cee Karlssons bilder. Och det är just bilder det handlar om, men inte bara som den neutrala och tyst betraktande flugan på väggen, för karaktärerna interagerar med kameran.
Jag ser likheter med Lars Tunbjörks fotografi men Karlsson själv ville inte hålla med om det, när jag pratade med honom. Inte mer än att hans namn ofrånkomligen nämns när “Sverige” skildras på bild. Kanske är det så. Men det finns något i den där estetiserade vanligheten, i bilder där ingenting egentligen händer men som ändå bär så mycket mening – åminstone när de sätts samman till en hel sekvens – som jag tycker förenar dem.
Tunbjörk hade i alla fall sett filmen, och tyckt om den, tydligen.
Det är så enkelt att säga att Hälsningar från skogen handlar om Sverige – det sade jag om De ofrivilliga också – men det gör den verkligen. Den tryckande högsommarvärmen, Olof Palme på 70-talet, solrosor, tillfälliga tivoli, välklippta gräsmattor, en tom och grå frukostuteservering med orange plaststolar, begynnande vår och fågelkvitter, naturen (!), plikt, konformitet, ensamhet. Sett ur några vanliga och ovanliga personers perspektiv.
I detaljerna blir det smärtsamt välbekant, vilket jag tror också är meningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar