För någon månad sedan köpte jag ett par bruna, bredspåriga manchesterbyxor på Myrorna på Tomtebogatan. Helt ok, billiga, men för långa, så jag gick med dem till den lokale skräddaren som vek upp och sydde. Fortfarande för långa så jag hade dem nästan aldrig på mig, och förra veckan gick jag tillbaka till skräddaren som tyckte att jag hittade på konstigheter, men gjorde om proceduren och tog 60 procent av priset i betalning. Nu är de helt ok, bärbara. Men det är något med dem som får mig att känna mig som Anton Chigurh när jag har dem på mig. Byxorna känns på mig som hans byxor ser ut på honom.
När jag hämtade dem från skräddaren passade jag även på att fråga om den jeansjacka jag fick på posten förra veckan (Ebay) möjligen gick att ta in, och göra axelpartiet mindre. Det gick visst men skulle kosta 400 kronor vilket är lika mycket som för jackan i sig. Utan garantier för gott resultat känns det som ett högriskprojekt som istället kan vara värt att lägga åt handlingarna. Synd, på så rara bär!
Big Mac.
Med jackans axelvidd och generella pösighet i minne bestämde jag mig också 30 sekunder innan auktionen gick ut – den auktion jag nyss hade vaknat på klocka för att gå upp till, strax innan 04 – för att strunta i att buda på den grå, stickade Dior-kofta med sjalkrage som jag initialt kände mig så sugen på. För pösig, tänkte jag, och gick och lade mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar