fredag 26 september 2008

Is och eld

Det finns få tillfällen då hatet mot mänskligheten är större än när man går Drottninggatan mellan Sergels torg och Hötorget en fredag eftermiddag och lyssnar på Dark Funeral.

Black metal är generellt väldigt effektivt för att kanalisera dåligt humör; man höjer på volymen, sänker ner mungiporna och spänner fingrarna spretigt isär, och låter den dåliga energin flöda. Med det inte sagt att det är ren bruksmusik, jag älskar renset och melodierna, musiken vid sidan av dödsbejakandet.

Men bruks- eller inte, musiken ger mig fysiska impulser. Dels impulsen att ställa mig bredbent med låg tyngdpunkt och böjda knän, lätt framåtlutad, och spela luftbas och headbanga. Dels en brinnande stark önskan om att få gå ner på knä med monstergrin och händerna ovanför huvudet och göra djävulstecknet, för att sedan sätta eld på ett upp-och-ned-vänt kors.


Dark Funeral – My dark desires

Dissection – Thorns of crimson death

Satyricon – Mother north

2 kommentarer:

Bifurkation sa...

Släntra förbi PUB, plan tre, för en fotoutställning om norsk dömetall. Liksminkning är ju tufft och det är fascinerande att vad än norrmän gör, så gör de det ute i skogen. Alltså: liksminkade norrmän som släntrar kring bland mossar och stenar.

För övrigt mycket intressant mode på nya PUB.

Mer om mode inspirerat av musik på min blogg.

Rickard sa...

jag kan känna en oerhörd sympati för det beteendet, att göra vad man än gör i skogen. det är alldeles för lite så i mitt liv, även om jag jobbar på det.

får kolla efter bilderna vid tillfälle, tack för tipset.