Is och eld

Det finns få tillfällen då hatet mot mänskligheten är större än när man går Drottninggatan mellan Sergels torg och Hötorget en fredag eftermiddag och lyssnar på Dark Funeral.

Black metal är generellt väldigt effektivt för att kanalisera dåligt humör; man höjer på volymen, sänker ner mungiporna och spänner fingrarna spretigt isär, och låter den dåliga energin flöda. Med det inte sagt att det är ren bruksmusik, jag älskar renset och melodierna, musiken vid sidan av dödsbejakandet.

Men bruks- eller inte, musiken ger mig fysiska impulser. Dels impulsen att ställa mig bredbent med låg tyngdpunkt och böjda knän, lätt framåtlutad, och spela luftbas och headbanga. Dels en brinnande stark önskan om att få gå ner på knä med monstergrin och händerna ovanför huvudet och göra djävulstecknet, för att sedan sätta eld på ett upp-och-ned-vänt kors.


Dark Funeral – My dark desires

Dissection – Thorns of crimson death

Satyricon – Mother north

Dungen – Fredag

Ovandelar och nederdelar

Pointer (Ebay)



LL Bean (Ebay)



Patagonia (present från Petter)

68&Brothers, "The American East"

Ytterligare ett japanskt märke som ser otroligt bra ut, och därför skapar stor frustration pga. dålig tillgång. Vet inte så mycket om märket, annat än att det får stor uppmärksamhet i Free & Easy, och verkar fokusera på militära repros och tvättad denim. Annars inget direkt shockerande, flannelskjortor, militära chambrayskjotor, diverse västar, men allt är väldigt fint genomfört. Är speciellt sugen på Monkey pants (på bilden med solbrillor), i herringbone twill, en amerikansk Andra världskriget modell.

Vad har jag på mig idag?

Låg aktivitet här, så halvhjärtad insats. Vad har jag på mig idag?

Carhartt US

Boomerang ocbd

LVC 501 37

LL Bean

Riktigt gubbig kombination med helt raka, lite vida jeans som faller slappt på klumpig sko. Någon typ av uppvik hade nog varit vettig. Den hetrostereotypa outfiten var extra rolig i sammanhanget: seminarium om genusordning som interagerande med andra maktaxlar.

Universitetsmannens drömkostym.

På tal om mitt tidigare inlägg om universitetsmanskläder, så har jag identifierat drömkostymen. Den görs av japanska Needles, systermärke till Engineered Garments, båda under paraplymärket Nepenthes.

Kostymen är i tjock, bredspårig manchester, med lösa byxor och 2/3 roll knäppt jacka med naturliga axlar. Perfekta detaljer, och med ett material som ser ut att vara mjukt som smör.

Jag skulle ha på mig den varje dag.

Jobbkläder

Det snackas, skrivs, mycket om "work wear". Det analyseras kring reaktioner mot de senaste årens gentlemannaskap där bildning och diskret charm har varit allt, manifesterat i engelska randsydda skinnskor, näsduk och en förment lång förälskelse i skräddarkonst.

Och det analyseras kring en generell samhällstendens, en önskan om att män åter ska få vara män, i traditionell bemärkelse. Att ha på sig lösa jeans och flanellskjorta, att vara Göran Greider eller Jan Guillo, blir förlängningen av och symbolen för att gilla manliga saker som att jobba med händerna, bli full, slåss. Och stå för det. På ytan alltså, varken Greider eller Guillou jobbar ju så mycket med kroppen till vardags och de bråkar mest på kultursidorna.


De riktiga männens stil

På många sätt handlar det ju ändå om samma sak. Om en – om än outtrycklig – vilja att klä sig med/i historia, med få hänsyn till det rådande snittet. Kanske också om en reaktion mot "mode" eller trender generellt, där "det beständiga" står i kontrast till överkonsumtion och slit-släng. Oavsett om det är ett par tåliga bomullsbyxor med verktygfickor eller en sval linnekostym.

Men så är det förstås inte heller. För vanligast är ju att man helt enkelt räknar upp det som en av flera trender i höst – work wear-trenden – och förhåller sig just till det rådande snittet. Det blir sällan gyllene. Då gör man gärna plocksidor i tidningar med plagg från couture-designers eller Replay och Diesel, och lägger in en keps och ett par tvättade jeans med mycket fickor eller förstärkningar på knäna. Då kan det se ut så här:



Work wear-trenden

Det man framförallt hänvisar till är amerikanska jobbkläder. Den rutiga skjortan, bruna kängor, jeansjacka – skogshuggare, järnvägsläggare. Istället för de svårtillgängliga vinerna och singelmalten är det bara att börja dricka bourbon alltså. Och det är väl gott så.


Work wear-dricka

Vad som dock ofta glöms bort är vår egen skandinaviska fiskare, och Pripps Blå på brunt glas (en av Systembolagets allra mest underskattade produkter). Den stickade ulltröjan med liten sjalkrage, smårutig mot enfärgad bakgrund, kort och tight och tung, ger exempelvis en förträffligt osexig profil ihop med löst sittande byxor och Gökboet-mössan. Jag köpte två norska från Petersen & Dekke (obs: med anor från 1800-talet) på Myrorna idag. Stickiga och svettiga inomhus, men perfekta mot atlantblåsten i Nordsjön...


Skandinavisk work wear-tröja

Detektivbyrån – Om du möter varg

Göteborgska Detektivbyrån låter som om ett gäng nioåringar går på upptäcksfärd i skogen med ett Gameboy ryggsäcken. De mutar in ett område någonstans mellan Evert Taube, synthpopen och Danny Elfman. Där blandar de vemod och naturstämningar med melodier som bara inte blir popigare. Att låttitlarna är lite kladdiga, i likhet med all svensk instrumentalmusik av den här typen, kan få passera.

På posten: L.L Bean

Mer L.L Bean, modell "Dress Rustic Oxford" denna gång. Riktigt trevliga, och tycks välgjorda. De fungerar nog som substitut för de Russell Moccasin oxfords jag aldrig kommer ha råd med.

Ålderns patina.

Patagoniamannens shoppingblogg.

Stormy Kromer

Fjällräven

Orvis

H&M
Levis

Timberland

Tony Rice – Church street blues