Dad´s

Pre-nyårsfin.

Jag önskar att alla mina skjortor kom från det här märket.

Seals & Crofts – Summer breeze

Frontier Ruckus

Driving Home, Christmas Eve from Frontier Ruckus on Vimeo.



Inte alls dumt. Gillar speciellt banjon.

Gamla Longwings.

Nya skor, fyndade på Beyond Retro. Made in USA longwings, ca 50-70 tal kanske. De behöver en ny klack, och är en D läst, snarare än den EE jag egentligen behöver, men jag kunde inte låta bli.

December, 2008.

Townes Van Zandt

Så otroligt bra.

Kenny Loggins – Lady luck

Dad´s style.

Genocide Organ – Burn

Smaka på ordet "klockren" ett par sekunder.

Dad´s style.

"Ny" jacka från Ralp Lauren, trevligt mönster, textur samt en praktisk fick att placera döda fåglar, eller dagstidningar, i. På tal om Dad´s style, skorna är Red Wings "Clapton Classics", som producerades just i samarbete med Eric Clapton tidigt 2000-tal. Jag tror dessutom att det släpptes matchande skinnjackor, vilket kanske inte är en sån dum idé.

Bidrag till Ebayle´s förhoppningsvis temporära förvandling till Youtube-blogg.

Världens bästa låt:

Old time religion

Am I born to die? ... See the judge with glory crown! And see the flaming skies!

Scott Walker – Do I love you?

Graham Nash - Helicopter

Neil Young, 1971.

I mitt kvarter

Amerikanska flottan, olappad, Duffer, Pointer Brand, Sebago.

Den gamla gården.

Wrestling

Clint Mansell – Death is the road to awe

Jag minns mina WWF-förmiddagar på TV3 under 90-talets första år. Bröderna Owen och Bret "The Hitman" Hart, The Undertaker och The Heartbreak Kid. Tag teams, The Royal Rumble. Det var, vad vi brukar kalla, tider.

Jag minns också att min kusin fick en Manchester United-halsduk mot att han lovade att aldrig mer kolla på wrestling, och att hans pappa/min farbror gick raka vägen in på hans rum och slet ner den från väggen när vi vid ett tillfälle ändå trotsade förbudet.

Som uppladdning inför Darren Aronofskys nya The wrestler, om Mickey Rourkes fribrottare på väg tillbaka mot toppen, spelar vi alltså lite Clint Mansell.

Dad´s style

Senaste inköpet, kofta från Norge. En ganska dyster grå botten, med blekt blå och vita snöflingor på, passar perfekt för ett dystert Mälardalen sent i November.

Work wear-dricka

De svenska sexpacken hade länge plastöglor för att hålla samma ölen, numera mjuktplast runt hela skiten. Trevligare då att få med sig sina sex (flask-) öl i en liten pappkorg, som i Amerika.

Snyggast av alla är förstås San Fransisco-bryggeriet Anchors sexpack. Bruna kartonger med mustiga tryck som konnoterar manlighet och tradition. De är fina nog att ta med hem, och ställa i fönstret som en bit americana.

Skottland - inte bara Shetland

Mogwai – May nothing but happiness...

Ett par Mogwai-intensiva dagar, de senaste dagarna.

I lördags filmen Zidane: A 21 century portrait på Magasin 3, som porträtterar fotbollsspelaren, eller kanske snarare fotbollens essens – poesi-i-rörelse – med 17 kameror under en match mellan Real Madrid och Villareal 2005. Det är 90 minuter svett, spott, löpningar, armbågar i ryggen, djupledspassningar, korta leenden och hastiga skönhetsdribblingar. Inledningsvis lite förvirrande och svårtittat på två gigantiska skärmar ett par meter framför ögonen, eftersom bilderna är närgångna och lämnar det egentliga spelet helt utanför. Men snart allt mer drabbande, efter att ha hypnotiserats av Mogwais mjuka stämningsrock och bildernas rytm. Och inte minst av ljudläggningen, som blandar absolut tystnad med dånande läktarvrål, med andetag, med klädprassel, med mumlande och bolltillslag. "Suggestivt", som man säger.



Och igår då, själva Mogwai – dryga 90 minuter stämningsrock på Cirkus. Det var fint, och framförallt är det så de ska höras, när musiken känns lika mycket i bröstet och magen som den hörs. För jävlar vad högt det var, med basen på 11. Med trummisen i scenens centrum, under en spotlight, blir det dock väldigt tydligt hur likartade låtarna är, med samma tempo och markerade rytmer hela spelningen igenom. Man måste väl snarare se det som en enda utdragen ljudmassa/drön där variationen ligger i "forte", ljud och instrumentering framför något annat.

Spenderade annars rätt mycket tid åt att tänka på likheterna mellan gitarristen Stuart Braithwaite och skådespelaren Evan Handler a k a Charlie Runkle.



Köpte för övrigt Paul Strands fotobok Tir a'Muhrain: The outer Hebrides of Scotland på Ebay efter Björns tips igår. Det är jag glad för.

Yttre Hebriderna

Jag har länge haft en fascination för de nordatlantiska öarna (Hebriderna, Shetlands, Färöarna etc), med allt vad de konnoterar av vindpinat hav, svarta berg, kärva män och fluffiga får. Solklart resmål på sikt, men först de här fina porträttbilderna jag snott från japanska tidningen Huge (som i sin tur tagit dem från den här boken). Självklar stilmässig inspiration.

Dad´s style

Mer av samma som alltid.

Debut för jackan, från franska A.P.C. Svart rådenim, fodrad med bomulls "filt".

Mitt i naturen

Skinnskatteberg Trailer from mount kili on Vimeo.

Den 12 december har Erik Enockssons "Skinnskatteberg" premiär på Folkets Bios biografer, som en del av serien Svensk kortfilm. En livespelning i bergslagsskogarna som på många sätt sammanfattar, eller åtminstone anknyter till, det vi gillar: en romantisk föreställning om naturen, den mustiga skogen, nostalgi och det fina i det fula.

"Fukten fick naturen att lyfta och gav hela situationen mer tyngd och ett annat allvar. Musiken får något att studsa mot och det man hör är det rena, oförställda ljudet av instrumenten precis som de låter just där, just då", som Erik Enocksson själv säger.

Tuffa tider för ebayers

Sagomusik

Jóhann Jóhannsson – The Rocket Builder (Io Pan!)

Det man måste älska med isländska Jóhann Jóhannssons musik är enkelheten. Det är inte obegåvat givetvis, tvärtom, men just enkelt nästan på gränsen till det banala.

Det är emotionellt snarare än intellektuellt, popmusik mer än något annat. Och framförallt backar han inte för att vara pompös och dramatisk. Det är raka tempon, inga avancerade dissonanser, bara ren skönhet. På Södra teatern förra våren mullrade han upp en del wall of noise och även på skiva skaver triphop-rytmerna och den molande analogbasen lätt mot stråkarna. Men han ser alltid till att det ljuvliga segrar.

Det är musik man grinar till i film, som ger gåshud och ryggradskårar. Det behöver man inte skämmas för, att släppa på det upplysta förnuftet ett tag. Hela poängen är att den ska gå förbi det rationella och rakt in i magen.

Och apropå film har han gjort musiken till den relativt nya animerade kortfilmen "Varmints" (Marc Craste) som visas på Uppsala kortfilmsfestival nu under veckan. Den handlar om en "liten figur som kämpar för att bevara en värld som riskerar att förloras till obetänksamhet och likgiltighet", typ. Den verkar fin.


Varmints.

Love and war.

Av någon anledning kommer jag att tänka på Fredrik Emilsons animerade opera "Love and war" när jag tittar på trailern, det är något hos Jóhannssons score som påminner om meloditemat i operan, kanske. Dramatiskt och ljuvt.

Trendriktigt.

Bobo Stenson Trio – M


Tord Gustavsen Trio – Vicar street

Knitwear

Ny skandinavisk workweartröja från den danska etiketten BS.

Tony Rice – Pride of man
Tony Rice – Streets of London

Gitarrguden med sammetsrösten.

Arbetskläder som trend, del 2.

New York Observer publicerar en lång artikel om "workwear trenden". Alla på Manhattan har tydligen flannell skjorta, Justin Timberlake syns i Red Wings. Diskussionen kretsar kring "maskulinitet" och medelklass, vilket väl är en rimlig men romantiserande tolkning.

Som alltid när nåt man gillar blir "mainstream" så känns det lite jobbigt och obehagligt, men antar att en sån inställning mest är barnslig.

Fördel: Shyssta skjortor på H&M
Nackdel: Justin Timberlake (Darin härnäst?) i Red Wings

The outdoors, f/w 08

Hälsingland: 21-22/9.

R: Amerikanska flottan, Carhartt, Rugby Ralph Lauren, LVC 501 47, Red Wings.
P: Eddie Bauer, Levis 501, Tretorn.

Det gudomliga ljuset.



Västmanland: 27-28/9.


Herr Trattkantarell.


Amerikanska flottan, Madras/APC, LL Bean, LVC 501 47, LL Bean.