Mogwai – May nothing but happiness...
Ett par Mogwai-intensiva dagar, de senaste dagarna.
I lördags filmen Zidane: A 21 century portrait på Magasin 3, som porträtterar fotbollsspelaren, eller kanske snarare fotbollens essens – poesi-i-rörelse – med 17 kameror under en match mellan Real Madrid och Villareal 2005. Det är 90 minuter svett, spott, löpningar, armbågar i ryggen, djupledspassningar, korta leenden och hastiga skönhetsdribblingar. Inledningsvis lite förvirrande och svårtittat på två gigantiska skärmar ett par meter framför ögonen, eftersom bilderna är närgångna och lämnar det egentliga spelet helt utanför. Men snart allt mer drabbande, efter att ha hypnotiserats av Mogwais mjuka stämningsrock och bildernas rytm. Och inte minst av ljudläggningen, som blandar absolut tystnad med dånande läktarvrål, med andetag, med klädprassel, med mumlande och bolltillslag. "Suggestivt", som man säger.
Och igår då, själva Mogwai – dryga 90 minuter stämningsrock på Cirkus. Det var fint, och framförallt är det så de ska höras, när musiken känns lika mycket i bröstet och magen som den hörs. För jävlar vad högt det var, med basen på 11. Med trummisen i scenens centrum, under en spotlight, blir det dock väldigt tydligt hur likartade låtarna är, med samma tempo och markerade rytmer hela spelningen igenom. Man måste väl snarare se det som en enda utdragen ljudmassa/drön där variationen ligger i "forte", ljud och instrumentering framför något annat.
Spenderade annars rätt mycket tid åt att tänka på likheterna mellan gitarristen Stuart Braithwaite och skådespelaren Evan Handler a k a Charlie Runkle.
Köpte för övrigt Paul Strands fotobok Tir a'Muhrain: The outer Hebrides of Scotland på Ebay efter Björns tips igår. Det är jag glad för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar