Kritikerkonsensus

Richard Yates Revolutionary road från 1961 säger mycket också om vår tid.

Ur arkivet

Semesterfirare, Stockholms skärgård, 1967.

Franke – Behan upp i graven

Jobba

Då var det dags igen.

Peter Gabriel – Games without frontiers

ebaYLE tipsar: Bröd

GI-fenomenet är förstås något av det sämsta sedan skivat bröd. En äkta dad's gillar bröd, och skivar det själv.

Den här valnöt- och fikonlimpan från Vivels är särskilt god. Jag längtar till frukosten redan på kvällen.

Helgen i bilder

Blåvitrandig arbetsskjorta med 3/4-ärm, collegetröja, fisk och potâter, bomullsskjortor utan krage.

Knitwear

Stickad rödbrun, eller maroon som de hade sagt i New England, slipover med knäppning. Inklusive medelålderskropp.

ebaYLE tipsar: Sad socks

En av förra årets sämsta idéer var begreppet Happy socks. Kanske inte så mycket det företag som bestämde sig för att sälja färgglada, ungdomliga strumpor till killar som älskar The Tough Alliance. Men det att alla tidningar från Rodeo till Stockholm City + 1 000 bloggar rippade presstexten om att man nu kunde köpa turkosa och cirisa strumpor. "Fashion socks". Så att folk i gemen pratade om det som en bra idé.

Istället är det förstås så här man ska se ut, om det ska vara aktuellt att visa strumporna.

Svarta skinnskor, gråa strumpor, eller ska vi säga sockar, till föredömligt mycket bart ben.

Det är inte utan att man längtar till sommaren då det blir dags packa ner en flaska cola och ett smörgåspaket för att gå ut med grabben i skogen. Snacka lite.

Bild från Free & Easy.

Jethro Tull – Up to me

Genesis – Back in N.Y.C.

Snoozar du på det som enligt säkra uppgifter är de senaste två veckornas hetaste trend?

Rugged on ice

Am. flottan x 2, S.N.S, Madras/A.P.C., Levi's 501xx.

Som en steg i utvecklingen mot en äkta dad's gjorde jag i dag långfärdsskridskodebut. Förmiddag, strax under 0 i ett jämngrått Uppland, slät is. Det lär bli fler gånger – en av huvudreglerna i det som är outdoors är förstås att ta vara på det som säsongen ger.

Stilmässigt fanns dock en del att önska. Förebilden på isen är friluftsfrämjandetmannen. Han med långdistanslöparkropp och skepparkrans, i sextioårsåldern, som rockar marinblå vindtygsdress (anoraköverdel, knickers, höga strumpor) från Fjällräven, Tenson eller Helly-Hansen, i originalutförande från 60-talet, precis som de svarta pjäxorna av rejäl svensk skinnkvalitet.

Jobbar troligen som historielärare i högstadiet eller som fysiker vid Uppsala universitet, bär till vardags manchesterkavaj och flanellskjorta. Gillar gröna ärtor och pianomusik.

Måste bli honom. I princip bara knickers som fattas.

Woolrich Cruiser, mastig storlek men otippat trång över axlarna. Sitter som en (tältliknande) smäck iallafall.

America – Glad to see you

Art Garfunkel – Same old tears on a new background

England Dan & John Ford Coley – Soldier in the rain

Puzzle

Dad´s

Pre-nyårsfin.

Jag önskar att alla mina skjortor kom från det här märket.

Seals & Crofts – Summer breeze

Frontier Ruckus

Driving Home, Christmas Eve from Frontier Ruckus on Vimeo.



Inte alls dumt. Gillar speciellt banjon.

Gamla Longwings.

Nya skor, fyndade på Beyond Retro. Made in USA longwings, ca 50-70 tal kanske. De behöver en ny klack, och är en D läst, snarare än den EE jag egentligen behöver, men jag kunde inte låta bli.

December, 2008.

Townes Van Zandt

Så otroligt bra.

Kenny Loggins – Lady luck

Dad´s style.

Genocide Organ – Burn

Smaka på ordet "klockren" ett par sekunder.

Dad´s style.

"Ny" jacka från Ralp Lauren, trevligt mönster, textur samt en praktisk fick att placera döda fåglar, eller dagstidningar, i. På tal om Dad´s style, skorna är Red Wings "Clapton Classics", som producerades just i samarbete med Eric Clapton tidigt 2000-tal. Jag tror dessutom att det släpptes matchande skinnjackor, vilket kanske inte är en sån dum idé.

Bidrag till Ebayle´s förhoppningsvis temporära förvandling till Youtube-blogg.

Världens bästa låt:

Old time religion

Am I born to die? ... See the judge with glory crown! And see the flaming skies!

Scott Walker – Do I love you?

Graham Nash - Helicopter

Neil Young, 1971.

I mitt kvarter

Amerikanska flottan, olappad, Duffer, Pointer Brand, Sebago.

Den gamla gården.

Wrestling

Clint Mansell – Death is the road to awe

Jag minns mina WWF-förmiddagar på TV3 under 90-talets första år. Bröderna Owen och Bret "The Hitman" Hart, The Undertaker och The Heartbreak Kid. Tag teams, The Royal Rumble. Det var, vad vi brukar kalla, tider.

Jag minns också att min kusin fick en Manchester United-halsduk mot att han lovade att aldrig mer kolla på wrestling, och att hans pappa/min farbror gick raka vägen in på hans rum och slet ner den från väggen när vi vid ett tillfälle ändå trotsade förbudet.

Som uppladdning inför Darren Aronofskys nya The wrestler, om Mickey Rourkes fribrottare på väg tillbaka mot toppen, spelar vi alltså lite Clint Mansell.

Dad´s style

Senaste inköpet, kofta från Norge. En ganska dyster grå botten, med blekt blå och vita snöflingor på, passar perfekt för ett dystert Mälardalen sent i November.

Work wear-dricka

De svenska sexpacken hade länge plastöglor för att hålla samma ölen, numera mjuktplast runt hela skiten. Trevligare då att få med sig sina sex (flask-) öl i en liten pappkorg, som i Amerika.

Snyggast av alla är förstås San Fransisco-bryggeriet Anchors sexpack. Bruna kartonger med mustiga tryck som konnoterar manlighet och tradition. De är fina nog att ta med hem, och ställa i fönstret som en bit americana.

Skottland - inte bara Shetland

Mogwai – May nothing but happiness...

Ett par Mogwai-intensiva dagar, de senaste dagarna.

I lördags filmen Zidane: A 21 century portrait på Magasin 3, som porträtterar fotbollsspelaren, eller kanske snarare fotbollens essens – poesi-i-rörelse – med 17 kameror under en match mellan Real Madrid och Villareal 2005. Det är 90 minuter svett, spott, löpningar, armbågar i ryggen, djupledspassningar, korta leenden och hastiga skönhetsdribblingar. Inledningsvis lite förvirrande och svårtittat på två gigantiska skärmar ett par meter framför ögonen, eftersom bilderna är närgångna och lämnar det egentliga spelet helt utanför. Men snart allt mer drabbande, efter att ha hypnotiserats av Mogwais mjuka stämningsrock och bildernas rytm. Och inte minst av ljudläggningen, som blandar absolut tystnad med dånande läktarvrål, med andetag, med klädprassel, med mumlande och bolltillslag. "Suggestivt", som man säger.



Och igår då, själva Mogwai – dryga 90 minuter stämningsrock på Cirkus. Det var fint, och framförallt är det så de ska höras, när musiken känns lika mycket i bröstet och magen som den hörs. För jävlar vad högt det var, med basen på 11. Med trummisen i scenens centrum, under en spotlight, blir det dock väldigt tydligt hur likartade låtarna är, med samma tempo och markerade rytmer hela spelningen igenom. Man måste väl snarare se det som en enda utdragen ljudmassa/drön där variationen ligger i "forte", ljud och instrumentering framför något annat.

Spenderade annars rätt mycket tid åt att tänka på likheterna mellan gitarristen Stuart Braithwaite och skådespelaren Evan Handler a k a Charlie Runkle.



Köpte för övrigt Paul Strands fotobok Tir a'Muhrain: The outer Hebrides of Scotland på Ebay efter Björns tips igår. Det är jag glad för.